När jag ligger här i sängen och spelar candycrush så börjar jag om och om igen utan att dra ett drag för att få en bra start. ( ja det tar inte på ens liv om man gör det).

Varför gör jag det? Varför tror jag att allt måste börja bra för att man ska lyckas? Varför inte låta nånting börja halvdåligt och lite osäkert och kolla om det blir bra i slutändan. Inget säger ju att det inte kan bli bra bara för att man fick en dålig start?

Nu snackar vi kanske inte bara candycrush men i allmänhet. Ska man bara ge upp på ett prov bara för att förstafrågan var svår ? Eller det där träningspasset där man bara vill ge upp från början? Eller kanske första dejten där saker var stelt eller konstigt.

Vi kan inte förvänta oss att livet kommer färdigt. Vi vill inte ha hela ting, man vill ju ha något att bygga på, vare sig det är ens mod, ett förhållande, eller kanske bara ett spel. Vi bygger vägar som gör att vi inte är framme än. Vi möter motgångar som vi inte kan smita undan. Men varje gång vi möter en motgång är vi en bit längre på vägen.

Jag vet inte vad man ska relatera det jag tänker på. Men t.ex som ledare tar jag hellre in en gymnast som inte kan allt men har motivationen till att lära sig. Än en som redan är färdig i kunskap.

Tänk om hela livet vore färdigt, du har ett bra jobb, du har en bil, du har en man, du har ett hus. Det är som att fuska med motherlode och rosebud på the Sims. Då har du ju inget att se fram emot. Vi måste ha något att bygga på, hela livet. Jag kanske inte vet vad jag vill bli än, men jag har tid på mig. Jag kanske kommer ändra mig hundra gånger. Skaffa nya jobb, köpa nya hus och jobba mig upp ett stadigt liv.

Jag har haft sån panik i onödan känner jag nu. Vem förväntar sig att livet ska vara perfekt när man är 20 år?
Jag kan gott vänta och se vart livet tar mig

Nu har jag nog hunnit få ett nytt liv, ni fattar väl att det här bara var ett tidsfördriv? Nejdå, nu ska jag prova igen, med en start bra som dålig. 

natti !