Ibland är det så jävla svårt att vara kär, det känns nästan onödigt. Om jag inte hade varit kär hade jag sluppit allt det här. Men det är ju något visst med att ha någon som är lika kär tillbaka, någon som man vet vill sova bredvid en även om det inte är möjligt. Känslan att få vara omtyckt. 

Idag när jag satt på bussen klev en kille på och satte sig framför mig, han hade samma parfym som William. På bara två sekunder bläddrades tusentals minnen framför ögonen på mig och mitt hjärta hoppade ut. Min kärlek gör inte ont, för jag är inte olycklig. Men när jag tänker på hur vi har det och att jag saknar honom så blir jag tom, det är som att plocka ut mitt hjärta och lägga det framför mig för en sekund. Hela mitt hjärta är hans och när jag tänker på hur länge han är borta och kommer att vara borta så blir jag liksom ihålig. Det är som att jag inte kan känna något. 

Tacka gudarna för att man ändå kan nå honom och så fort jag får höra hans röst blir jag hel igen. Jag vill ju inget annat än att ha honom, min stora kärlek