Jag ser folk vara ute och springa, ta sig till gymmet en lördagmorgon och gå på ett gympapass. Jag hör hur mina lagkamrater utvecklas mer och mer och åker på läger eller är demogymnaster på kurser. Jag ser hur mina egna tjejer utvecklas och både ökar sin kondition och styrka, och vad gör jag ? Jag sitter på bänken och vickar på foten. Det är så sjukt frustrerande ibland. Att inte ens få möjligheten till att träna.

 

jag vill kunna hoppa, springa, cykla, dansa, åka skidor eller bara springa och göra den där volten som man lika gärna kan göra i sömnen.

 

Snart har det gått ett år sen jag kunde springa sist. Ibland undrar jag ens om det var värt att göra operationen. Visserligen hade det blivit jobbigt annars då jag inte skulle kunna röra mig för ungefär, resterande livstid. Men jag trodde aldrig att det skulle vara så jobbigt som det faktiskt är. Spendera tre månader med en äcklig sko och jobbiga kryckor för att sen inte ens bli helt återställd utan min "karriär" inom gymnastiken har redan tagit slut. Det är viljan som alltid fått mig att fortsätta. Jag har skadats alldeles för många gånger, börjat om på noll och fått kämpa mig upp för att hamna på den nivån där mina lagkamrater låg. Men samtidigt får man väl se det positiva i alla dessa skador, det har fått mig till att aldrig ge upp. Jag har aldrig känt mig riktigt nöjd eller färdig, jag har aldrig kunnat tröttna för det har ständigt varit en utveckling i allt jag gör. Det kan låta konstigt men jag tror inte det finns många som vill det här så mycket som jag. Jag har tävlat med ett brutet ben, tränat en hel helg med brutet finger, rymt från sjukhuset tillbaka till täljehallen ett antal gånger BARA för att åtminstone kolla på under juluppvisningen, trots att jag timmen innan hade brutit fingret eller haft en armbåge ur led.

 

Nu försöker jag inte framstå som värsta stjärnan som aldrig ger upp. Nej, egentligen är jag helt jävla rubbad. Men det jag känner är att jag av alla inte är värd det här. Jag skulle vilja byta med någon som inte alls vill röra på sig, någon som inte brinner för något på samma sätt som jag gör. Men å andra sidan skulle jag inte vilja sätta någon i den sits jag är nu, jag vill bara inte heller leva i den, typ så.

 

Så för er som faktiskt kan springa till bussen, eller ta en promenad med en kompis, eller ha möjligheten till att gå på sin träning trots att man inte alltid vill. Så uppskatta det, ni kan iallafall