Nu är jag sådär förstörd igen. Jag är så otroligt svag, det kommer tillfällen då det slår till och man inte orkar, det är då man faktist förstår vad som händer. Allting är svårare än vad jag trott att det skulle vara, när jag sa att den värsta smärtan jag varit med om var min tumme, så var det ingenting gentemot det här. Det svider så enormt. Jag är rädd, rädd för allt som just nu är tomt. Hela jag är tom. Jag är rädd för morgondagen, att bita mig i kinden och sitta inför mina tjugo älskade gympatjejer och berätta att min vän är död. Men samtidigt så kommer jag må så bra, jag har inte träffat dom på en vecka och jag saknar dom redan, jag älskar dom och det kommer vara skönt med deras stöd.

Det är farligt att sitta hemma själv om kvällen, man vet inte var man tar vägen, man blir vilsen i alla känslor och tankar. Jag mår som bäst när jag får vara med mina älskade gymnastikvänner som känner precis samma sak som jag. Vi är som en stor familj, och att förlora en familjemedlem är det värsta som kan hända. Sedan det här har hänt så längtar jag som en tok till nästa gång då jag får träffa alla andra, för då känner man sig trygg, man känner sig stark. Det är vid såna här tillfällen som man får reda på vilka som är ens vänner, och jag är så sjukt tacksam över alla mina fina vänner, min familj och grannar som bryr sig. Och ska jag vara ärlig, så behöver jag alla just nu. Jag är inte den som sörjer, jag är ofta inte den som kräver mycket, men jag tror att vi alla behöver kärlek just nu, från alla möjliga. Nu åter till Helena, den fina, den underbara, den perfekta tjejen som hemskt nog är borta. Minnesstunden idag var allt i ett. Jag grät för sorgen över att du inte finns, jag log för det fina du gett oss, jag grät mer för att veta att jag vi inte kan få någon mer glädje av dig, och jag log för hur många som faktist var där för din skull. Att din mamma kom fram till oss och kramade var och en och sa att gympan betydde otroligt mycket för henne, och att det betydde att vi var där. Av alla som var där i kyrkan, så kom hon till oss. Jag tycker så oerhört synd om hennes familj som får genomgå detta tusen gånger värre än vad vi gör. Men vi alla gör det tillsammans.

Helena, du är inte som någon annan, ingen kommer någonsin kunna bli dig, även om vi är många som försöker