Helena Rabén
Älskade du, jag vet inte var jag ska börja. Jag är mållös, har knappt kunnat prata på hela dagen, mitt huvud värker och min mage är fortfarande upp och ner. Vad som har hänt är overkligt, jag kan inte sluta gråta. Jag trodde aldrig att man skulle kunna gråta såhär mycket. I hela mitt liv har jag aldrig behövt uppleva att någon nära går bort, förutom min gudmor, men jag var så liten så dagen efter var jag ute och lekte som vanligt igen. Jag hade ingen aning om vad döden innebar, det är läskigt att ens behöva säga det. Ärligt talat tror jag inte att jag har förstått det än heller, jag försöker sitta och banka in i mitt huvud att du inte finns längre. Och samtidigt som jag förstår det, så kommer det ta lång tid att smälta. Det finns inga ord till att förklara hur jag mår, när någon vän har förlorat någon så kan man säga "jag beklagar sorgen". Men jag har aldrig kunnat säga, "jag vet hur det känns", för det har jag aldrig kunnat göra. Men nu, kan jag säga det, och hur känns det? det är tomt, det är som att man bara lever i ett svart hål där det inte händer något. Det finns inga riktiga tankar.
Att sitta i bilen påväg till täby för att träna, och få höra att det inte är någon träning och att man ska samlas 17.00 i blombacka av tränaren. Då är det inte rätt, att sitta sju oroliga gympatjejer hos matilda och få höra att någon i gympan har dött, då är det inte heller rätt. Inte heller när ens pappa kommer hem till matilda och börjar gråtandes förklara allt. Det var en känsla som är död, en saknad. Vi tjejer gick från brunnsäng till blombacka där vi samlades allihopa i gympan, för att sörja tillsammans. Föräldrar, gymnaster, ledare och krishjälpare. När jag kom hem insåg jag att det finns folk som inte är som oss i gympan och kan gå igenom det här tillsammans, utan de som känner henne som inte har någon att vända sig till. Jag och matilda åkte till tveta spåret, tände ljus och lämnade blommor och kort, sen träffade vi angelica.
Helena Rabén, jag hoppas att du förstog hur otroligt älskad du var. Jag kan inte komma på en enda människa som skulle kunna ogilla dig, du är en sådan otrolig vän. Ditt sätt att se på livet gör det inte lättare att förstå att det var du av alla som miste det, vad som än hände så såg du det alltid på det allra bästa sättet. Du visste att även om du skadades, så skulle du komma tillbaka till gympan. Du njöt av varenda dag du levde, du såg livet på rätt sätt. När din mamma förklarade för oss hur du vinkade, sådär som bara du kan göra, så kunde man inte göra annat än både le och gråta. Jag kan inte ens förklara mig, min tröja är dygnsur. Man kan inte förklara sig, du tog en sån stor plats i allas hjärtan. Malin berättade idag om hur du gör din egen grej, när vi är på avslutningsceremonin med 5000 andra från hela europa på eurogym och de sätter igång alors on danse. Vi kan den inte fullt ut så vi går inte ner, men helena gör inte som alla andra. Hon går ner, ställer sig bland alla andra, och gör sin egen grej, lite fel här och där, men hon skrattar och njuter av sitt liv. Du är en livsnjutare, du är vårt solsken. Och bara för att du inte finns här idag, så kommer du alltid skina för oss, du slocknar aldrig i våra hjärtan. Du är vår ängel och vi kommer minnas dig som du är värd att bli ihågkommen, som världens underbaraste tjej.
Jag kommer sakna dig så oerhört mycket Helena. Men vi i gympan ska kämpa för att visa vår kärlek för dig. ♥
Lyser på oss, för kärlekens skull 
Vi älskar dig
jätte fint skrivet linda, blir berörd av dom fina orden du skriver<3
det här var de finaste jag läst! fyfan vad mina tårar aldrig tar slut <3
så fint linda!
vila ifrid <3
Fint skrivet linda, riktigt fint.. När tar dessa tårar slut? Vila i frid, du var världens finaste
<3
Linda, har läst både din och Minnas nu. Jag visste inte vem hon var. Men det ni skriver, det du skriver. Det är helt otroligt. Av det här lilla fick jag en inblick av hur hon var som person och det lät som en helt underbar och glad tjej. Att man kan bli så rörd utav någon som man inte visste fanns är inte.. ja jag hittar inte ord. Blev tårögd.. Men som jag skrev till Minna. Ni kommer ta er igenom det här och sen så kommer ni att Träffa Helena inom sin tid. <3
Tack mina kära. Jag skriver sanna ord från hjärtat. Det skulle kunna bli en mil lång text, men någonstans måste man begränsa sig. Det värmer att ni visar medkänsla och det betyder mycket för både henne och hennes familj och vänner. Det kommer ta tid att smälta men så småningom så gör det väl det. Men hon kommer alltid finnas kvar hos oss.
sitter här med tårarna i ögonen och hoppas på att någon ska säga att alltihopa var ett skämt. men tyvärr så kommer nog aldrig den önskan bli verklighet. vi älskar henne och vi ses igen! hon väntar där på oss, i himelen. hon är underbar
Jag vet inte vad jag skriva, du känner inte mig och jag känner inte dej, men vi båda känner min kusin Emilia. Och jag går igenom det du går igenom nu, jag har bara kommit lite längre i hela processen. Jag lider så oerhört mycket med er, jag vet att du hört den meningen från ett flertal människor redan, men när jag säger att jag lider med 3er så gör jag verkligen det. Min allra bästa vän, hon dog förra året, på måndag är det ett år sen hon dog.. Bara 18 år gammal, så fel, för tidigt! Jag vet känslan i kroppen, tomheten och ångesten, känslan att inte veta vad man ska ta sej till. Jag hade heller aldrig varit med om att någon nära mig har dött tidigare, så känslan som kommer är så obeskrivlig. Det enda jag kan säga är att trots allt alla säger så läker tiden, det kommer aldrig kännas helt bra såklart, alltså situationen, men man lär sig acceptera det. Jag saknar Mimmi så obeskrivligt mycket, vi gjorde allt tillsammans och plötsligt bara försvinner hon. Men jag tänker på ett annat sätt nu, även om 1 år är en kort tid så tänker jag annorlunda, förr tänkte jag att jag skulle vilja ta mitt liv så jag kunde komma till henne, men det vore sjukt egoistiskt av mig, att tvinga min familj genomlida det jag gör. Nu är jag så lycklig över alla stunder, alla fina minnen jag har med henne, jag vet att jag aldrig kommer glömma henne, det vet jag! Jag tänker på henne varje dag än, fast jag mår mycket bättre nu, Men visst kommer det dippar då allt känns skit och man kan inte förstå hur man kan sakna en människa så himla mycket, men det är något man bara måste bestämma sig för att ta sig igenom. Du kanske tycker att det är konstigt att jag skriver, men jag gör det bara för att när människor skrev eller sa till mig att de tänkte på mig så värmde det, att veta att jag inte är ensam i det här. Jag önskar jag kunde ge er den energi jag har för att ni ska orka lättare, orka med skolan och allt runtomkring. Jag ville bara skriva att jag verkligen bryr mig och tänker på dig och alla andra av hennes vänner och familjen.
Jag vet inte vad jag skriva, du känner inte mig och jag känner inte dej, men vi båda känner min kusin Emilia. Jag lider så oerhört mycket med er, jag ve5t att du hört den meningen från ett flertal människor redan, men när jag säger att jag lider med 3er så gör jag verkligen det. Min allra bästa vän, hon dog förra året, på måndag är det ett år sen hon dog.. Bara 18 år gammal, så fel, för tidigt! Jag vet känslan i kroppen, tomheten och ångesten, känslan att inte veta vad man ska ta sej till. Jag hade heller aldrig varit med om att någon nära mig har dött tidigare, så känslan som kommer är så obeskrivlig. Det enda jag kan säga är att trots allt alla säger så läker tiden, det kommer aldrig kännas helt bra såklart, alltså situationen, men man lär sig acceptera det. Jag saknar Mimmi så obeskrivligt mycket, vi gjorde allt tillsammans och plötsligt bara försvinner hon. Men jag tänker på ett annat sätt nu, även om 1 år är en kort tid så tänker jag annorlunda, förr tänkte jag att jag skulle vilja ta mitt liv så jag kunde komma till henne, men det vore sjukt egoistiskt av mig, att tvinga min familj genomlida det jag gör. Nu är jag så lycklig över alla stunder, alla fina minnen jag har med henne, jag vet att jag aldrig kommer glömma henne, det vet jag! Jag tänker på henne varje dag än, fast jag mår mycket bättre nu, Men visst kommer det dippar då allt känns skit och man kan inte förstå hur man kan sakna en människa så himla mycket, men det är något man bara måste bestämma sig för att ta sig igenom. Du kanske tycker att det är konstigt att jag skriver, men jag gör det bara för att när människor skrev eller sa till mig att de tänkte på mig så värmde det, att veta att jag inte är ensam i det här. Jag önskar jag kunde ge er den energi jag har för att ni ska orka lättare, orka med skolan och allt runtomkring. Jag ville bara skriva att jag verkligen bryr mig och tänker på dig och alla andra av hennes vänner och familjen. <3
Lina, ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga! jag blir berörd av det du säger. Det är sant, jag känner inte dig men du känner emilia och hon gillar dig, därför gör jag det också! det är inte alls konstigt, jag blir bara varm av allt stöd man får. Jag vet själv hur jag försöker vara med och hjälpa så många man kan när det är svårt! Jag tror på det du säger, att man blir starkare allt eftersom men att saknaden finns kvar. Jag börjar redan "bygga upp" mig igen, det handlar om att orka. Det är skönt att veta att det du säger är sant och att du vet hur man ska bete sig, även om det inte finns något riktigt facit för hur man ska göra, och det ska det inte behöva finnas heller, för sånt här ska inte hända. Men jag vill att du ska veta att jag är tacksam över att du bryr dig! Du får ha det så bra. kram!
Va stark du är!
Kom ihåg att gråta när du känner för att gråta, stäng det inte inne, då kommer det ikapp dej tillslut. Och viktigast av allt, skratta och var glad när du känner dej glad, känn inte skuld för att vara glad. Jag kommer ihåg att jag vägrade skratta, jag kände mig dum som kunde ha roligt fast min bästa vän dött, men det var dumt gjort vet jag nu efteråt. Jag kom på att mimmi vill ju att jag ska vara glad, hon vill inte att jag ska vara ledsen, Helena vill ju såklart att du ska vara glad med :) Ha de bra, Kram!
För kärlekens skull: http://www.youtube.com/watch?v=CY6D3U43voc
Beklagar <3
