Lite finare lite bättre

Idag för två år sen tog jag mina tusentals väskor med tontals med packning ut till alphyddan där jag skulle spendera två veckor med folk jag knappt kände. Jag skulle lära mig en massa om gud och livet, jag skulle lära känna nya människor som jag innan lägret hade fördomar för, iallafall de flesta. Jag hade inga stora förhoppningar om någonting.


När jag kom hem från det där lägret hade jag använt alla mina kläder och all packning, så det kändes okej att jag tog med så mycket, jag lärde mig visserligen ingenting om gud. Men nästan alla de människor jag hade fördomar mot, visade sig vara så himla fina personer! Jag trodde aldrig att när jag skulle åka hem från det där lägret skulle jag ha ett helt nytt umgänge, som på ett sätt förändrade mitt liv. Efter att ha spenderat två veckor tillsammans ute i ingenstans så tror man att man borde tröttna, men vi fastnade och stannade kvar med samma personer. Kväll efter kväll, i ett halvår spenderade vi den mesta av vår fritid till varandra.


Att just ha gjort valet att konfa mig i östertälje och inte i brunnsäng, var ett riktigt bra val. Allt som hade med det att göra, med konfa 08, är nu mer historia kanske. Men minnena finns fortfarande kvar. Jag saknar alla så in i bomben ibland, alla stunder, att bara sitta tyst i ett rum och lyssna och sjunga massa fina låtar. Att somna och känna att när man vaknar upp igen så kommer det en ny dag med samma härliga personer, alltid lika roligt och alltid lika bra. Jag saknar det. Det skulle kanske inte gå att dra ihop alla igen och göra samma sak, men det är värt ett försök. Annars vill jag leva tillbaka till minnena. För dessa minnen går inte att glömma bort, det var en period av lycka.

ÅÅÅÅÅH! LOVELOVELOVE!!!!