Conitchua

När det är som det är just nu, så är det inte mycket som krävs för att man bara ska bryta ihop. Så var det idag, allt bara kom och jag fick ett slag i magen. Som tur är har jag världens bästa lärare som ber mig sluta tidigare från hennes lektion och köpa godis och julmust och bara ta det lugnt. Så det var vad jag gjorde, tills jag åkte till träningen. Där gick väl allt helt okej, jag trodde inte alls att jag skulle kunna träna men till min förvåning så gick det faktist helt okej!

Nu är det dags för att sätta mig och plugga in 27 faktafrågor om PAJ! prov på det imorgon, tjoho det bästa som finns! och ännu bättre blir det ju med att jag ska ta halv åtta bussen hemifrån imorgon för att åka till medeltidsmuseet. JIPPI!

Och nu i dessa otroligt GLADA och POSITIVA tider så kommer en lika glad och positiv låt! Heja min sarkasm, men låten blir man glad av iallafall! Jag vill vara fyra år och leka i snön, inte plugga skjärten av mig. Ännu bättre måste ju vara figurerna, man kan ju inte göra annat än att älska den här filmen! Fast den hade varit ännu bättre om jag stog där och hoppade i kortkort kjol och sjunga utan att röra munnen, ska jag göra en film kanske??

Jag är ganska rolig för att ha världens sämsta dag, eller? INTE

I know you're somewhere out there
Somewhere far away
I want you back


Jag har fortfarande så mycket att säga, men det känns som att det inte kommer ut bra så jag låter musiken få säga sitt. Det känns bara som att jag uttrycker mig så dåligt just nu, jag vill egentligen bara radera det förra inlägget, men jag gör det inte för att jag vill att folk ska sitta och tycka synd om mig och trösta mig utan jag gör det för min egen skull. För att få skriva av mig om vad jag känner så att jag senare kan kolla tillbaka och faktist veta hur jag kände, därför sparar jag det.

Saknaden är olidlig

Nu har jag stannat upp igen, jag är där jag var i början, i en overklighet. Jag har stannat upp för jag vet inte om det är bättre att gå vidare när man vet att det inte går att vända tillbaka, och man är rädd för hur allting ska bli.

Det finns ändå skillnader från den 6 november och nu, den 22 november. Det har hänt så mycket på så lite tid, jag har lärt mig så oerhört mycket, saker som jag aldrig trodde att man skulle behöva få lära sig, och saker som inte står skriven i bok. Det som händer när man minst anar det, hur man ska agera och vad man ska göra, hur man mår och vad som händer. Det är saker man inte heller vill veta, man vill inte behöva lära sig hur det är när någon dör. Och det finns inget facit för det, och det ska det inte göra heller. Det är det overkliga som man vägrar att inse många gånger, men det overkliga sker för många, och det kan vara väldigt olika hur man ska vara och bete sig och vad man känner.

Varje dag är inte den andre lik, den ena dagen kan man ta tag i sig själv och känna hur man orkar med allting, hur man sätter sig och kollar på bilder på den underbara helena och bara ler, man sitter och pratar minnen och verkligen tar allt det hemska och gör till ett bra sätt, man ser allt det bra hon gjort och hur fin hon var. Medan den andra dagen är det enda som snurrar i huvet en Helena som inte längre finns. Det får en att bara tänka på det, man blir frusen, rädd och ledsen, det är de stunder då man förstår vad man förlorat. Vi satt och pratade om begravningen idag, och det gjorde mig just rädd, frusen och ledsen, det fick mig att förstå en än gång. Det skrämmer mig att jag måste gå till kyrkan och säga adjö till min fina vän, men trots allt det jobbiga så tror jag att det kommer finnas en lättnad. Det låter konstigt men jag tror det, inte för att jag ska glömma henne efter det, men då har jag klarat av de svåraste delarna.

Jag har sagt det förut, men jag kan inte få nog av att säga det. HELENA RABÈN, du är en sån otroligt fin och bra person. Det är så orättvist, det är så tomt. Känslan går inte att beskriva, men ändå kan jag inte tänka på mig, det finns andra som mår sämre än vad jag gör. Jag har sagt det att det är ingen tävling om vem som kände henne bäst eller är mest ledsen, för vi alla är ledsna. Men jag jag inte sluta tänka på hennes familj, hennes underbara familj som var precis som henne. En varm, glad familj som även de ville ge så mycket kärlek, jag vill bara krama om de alla 3, Anna, Jens och Fredrik. Jag vill ge så mycket men det är så svårt, de har nog fått så mycket stöd och man vill inte vara påträngande. Hur jobbigt och hemskt det här än är så vill man veta att de mår bra, hur man nu kan må bra efter detta.

Det är så mycket jag vill säga, men det känns som att allting bara kommer ut fel just nu. Jag vill inget annat än att det här ska vara ogjort, jag vill veta att jag har min underbara Helena vid liv. Men jag tror på att hon tittar på en, jag tror på att hon ser det vi gör, jag hoppas det. För jag kände att jag hann inte berätta för henne hur otroligt bra hon var, och det ångrar jag. Därför hoppas jag att hon kollar ner på vad vi gör, och hur otroligt älskad hon är från så många, för vi är verkligen många som saknar dig. Du kommer alltid lysa på oss, jag kommer göra det du skulle göra åt dig, för dig, med dig. Du kommer vara där närmast hjärtat i varenda steg jag tar. Du är en stor del av oss och det kommer du förbli.


Min älskade Helena

Jag har sett att några killar från Helenas gamla skola har gjort en låt om henne. Jag är inte personen som gillar rap, men eftersom den handlar om henne så blir den betydligt mycket bättre. Den är jättefin och det var bra gjort av dom !

En vecka har gått, 1 vecka och två dar sen det hände, 1 vecka och en dag sen vi fick reda på det. Vad ska man säga? saknaden är enorm. Den här veckan har inte varit normal, den har på ett sätt varit som vanligt, man har levt sitt vardagsliv. Men med en stor klump i vägen, vilket gjorde att den inte längre var normal. Den här veckan har varit fyll med kärlek och stöd från familj, vänner och främst gympan. Ända sen första dagen har vi träffats och varit tillsammans, det har varit krismöte, till en pratig träning, till en minnesgudtjänst, och en barnträning med kramar och massa stöd, till ännu en träning med prat, skratt och tårar och på den vägen har det fortsatt. I skolan gör man sitt yttersta för att koncentrera sig, men det är en omöjlighet, man hör, men lyssnar inte. I fredags träffades vi alla tjejer i gamla laget, vi åt tacos, kollade bilder, bastade och bada tunna och bara mös och hade varandra. Det var så skönt att bara få vara vi igen, vi som alltid hade Helena i vårt lag, vi som alltid har fått se hennes glada leende och få höra hennes underbara skratt, vi som alla hade något gemensamt.

Nu har jag börjat tänka framåt, jag trodde inte att det skulle gå så snabbt, från att vara så förstörd. Det klart att jag fortfarande är ledsen och sårbar, men på en vecka så har man växt som person, från att vara så liten och svag till att se Helena på den goda sidan och le lite åt det. Att veta att det finns en väg fram, men hon följer en på sidan hela vägen, hon ligger bara inte i vägen som en klump utan faktist är med och finns där i våra tankar. Att sånt här kan hända är ofattbart, orättvist och inte okej. Men nu har det hänt, och det finns inte så mycket mer att göra åt saken än att ta allt du gjorde och försöka göra likadant. Jag ska leva för dagen som jag sa tidigare, jag ska bli en livsnjutare, jag ska kämpa som jag aldrig gjort förr, och det ska jag göra för dig. Du kommer alltid vara djupt begravd i mitt hjärta där du skiner upp mina dagar, som du kunde göra förut.

Jag älskar dig

Jag ska fortsätta, jag ska kämpa, jag ska leva
för dig

Nu är jag tillbaka här, sittandes framför datorn och skriver. Vad har jag att skriva? jag kan börja med att säga att jag är lite förvånad hur nyfikna folk är, eller om människor bara vill veta hur man känner. Det glädjer mig såklart att folk bryr sig, men jag är ändå förvånad. Idag har min blogg visats så mycket som 220 gånger. Det trodde jag aldrig.


Nu åter till det seriösa, jag kan fortfarande säga att jag känner mig tom. Det är som att någon vänt mig upp och ner och hällt ut allt, och det enda som är kvar är helena. Men på något sätt så känner jag mig varmare idag, jag åt en ordentlig måltid för första gången på ett dygn idag, jag har sovit dåligt inatt men känner mig ändå inte trött, bara utmattad. Idag känns allting mycket bättre ändå, vi åkte till träningen i hölö där vi samlades allihopa och bara pratade. Man fick sitta hur länge man ville och bara tänka, prata och skriva ner vad man kände. Vi lekte även lite för att få känna att man får skratta, man får le, för det är vad hon hade velat att vi gjorde. Hon skulle vilja att vi fortsatte. Därefter åkte vi till kyrkan där de hade tänt ljus för Helena, lagt fram blommor och en bild. En bild där hennes leende lyser lika mycket som hela hon gör. Vi stog där, alla tillsammans och kollade, grät och kramade om varandra. Det är så hemskt att något sånt här kan hända, men man mår så bra över att vi har varandra att bearbeta det här med. Imorgon ska vi till skolan, där ska vi besvara vissa frågor, och vissa ska vi lämna obesvarade. Även där har vi varandra. Kl. 14 är det minnesgudtjänst för helena, och även där ska vi sitta. Vi blir starkare tillsammans. Ord kan inte förklara hur mycket jag älskar gymnastiken, för mig är ni allt.

Älskade du, jag vet inte var jag ska börja. Jag är mållös, har knappt kunnat prata på hela dagen, mitt huvud värker och min mage är fortfarande upp och ner. Vad som har hänt är overkligt, jag kan inte sluta gråta. Jag trodde aldrig att man skulle kunna gråta såhär mycket. I hela mitt liv har jag aldrig behövt uppleva att någon nära går bort, förutom min gudmor, men jag var så liten så dagen efter var jag ute och lekte som vanligt igen. Jag hade ingen aning om vad döden innebar, det är läskigt att ens behöva säga det. Ärligt talat tror jag inte att jag har förstått det än heller, jag försöker sitta och banka in i mitt huvud att du inte finns längre. Och samtidigt som jag förstår det, så kommer det ta lång tid att smälta. Det finns inga ord till att förklara hur jag mår, när någon vän har förlorat någon så kan man säga "jag beklagar sorgen". Men jag har aldrig kunnat säga, "jag vet hur det känns", för det har jag aldrig kunnat göra. Men nu, kan jag säga det, och hur känns det? det är tomt, det är som att man bara lever i ett svart hål där det inte händer något. Det finns inga riktiga tankar.


Att sitta i bilen påväg till täby för att träna, och få höra att det inte är någon träning och att man ska samlas 17.00 i blombacka av tränaren. Då är det inte rätt, att sitta sju oroliga gympatjejer hos matilda och få höra att någon i gympan har dött, då är det inte heller rätt. Inte heller när ens pappa kommer hem till matilda och börjar gråtandes förklara allt. Det var en känsla som är död, en saknad. Vi tjejer gick från brunnsäng till blombacka där vi samlades allihopa i gympan, för att sörja tillsammans. Föräldrar, gymnaster, ledare och krishjälpare. När jag kom hem insåg jag att det finns folk som inte är som oss i gympan och kan gå igenom det här tillsammans, utan de som känner henne som inte har någon att vända sig till. Jag och matilda åkte till tveta spåret, tände ljus och lämnade blommor och kort, sen träffade vi angelica.


Helena Rabén, jag hoppas att du förstog hur otroligt älskad du var. Jag kan inte komma på en enda människa som skulle kunna ogilla dig, du är en sådan otrolig vän. Ditt sätt att se på livet gör det inte lättare att förstå att det var du av alla som miste det, vad som än hände så såg du det alltid på det allra bästa sättet. Du visste att även om du skadades, så skulle du komma tillbaka till gympan. Du njöt av varenda dag du levde, du såg livet på rätt sätt. När din mamma förklarade för oss hur du vinkade, sådär som bara du kan göra, så kunde man inte göra annat än både le och gråta. Jag kan inte ens förklara mig, min tröja är dygnsur. Man kan inte förklara sig, du tog en sån stor plats i allas hjärtan. Malin berättade idag om hur du gör din egen grej, när vi är på avslutningsceremonin med 5000 andra från hela europa på eurogym och de sätter igång alors on danse. Vi kan den inte fullt ut så vi går inte ner, men helena gör inte som alla andra. Hon går ner, ställer sig bland alla andra, och gör sin egen grej, lite fel här och där, men hon skrattar och njuter av sitt liv. Du är en livsnjutare, du är vårt solsken. Och bara för att du inte finns här idag, så kommer du alltid skina för oss, du slocknar aldrig i våra hjärtan. Du är vår ängel och vi kommer minnas dig som du är värd att bli ihågkommen, som världens underbaraste tjej.


Jag kommer sakna dig så oerhört mycket Helena. Men vi i gympan ska kämpa för att visa vår kärlek för dig. ♥

Lyser på oss, för kärlekens skull



Vi älskar dig

Det finns många killar, vissa är snygga men idioter, vissa är underbara men fula, vissa är allmänt cp, vissa är perfekta, men bögar, vissa är så mycket. Men det finns inte många som har sådär mycket BRA så det blir bra i överflöd. Men det har den här killen, jag vet att jag har länkat honom förut, men så bra som han är, på att sjunga, på att klä sig, på att vara SNYGG. Galet. Jag tror jag dör när jag tänker på hur perfekt han verkar vara. Som Angelica sa, kan jag få han i julklapp? Andreas wijk, han är ett mirakel

Godmorgon! Igår kväll och idag är jag inte alls lika happy som jag var igår när jag skrev inlägget. Jag tror jag lider av något, typ humörsvängningar. Jag har suttit framför datorn och kollat på tävlingsfilmer om och om igen och försöker banka in i mitt huvud att jag faktist är bra. Inte vet jag varför, men för tillfället ligger mitt självförtroende på 0, inget speciellt har hänt, det är bara jag som tänker för mycket. Jag känner att jag inte duger, jag är inte nöjd vad gäller gympan och allt.

När jag kom hem satte jag mig och skrev till mina tränare, hur bra dom är på alla sätt. Imorse fick jag svar och det är otroligt hur bra vissa människor kan vara. Det här en bit av de som en skrev:

"Linda du kämpar alltid på träningarna och är inte den som gnäller och sätter sig på bänken. Du kommer alltid på träningarna och försöker sätta dina varv. Du är en jättefin tjej på alla sätt! På träningarna får du andra att skratta (på olika sätt haha) och det är guld värt. Jag, Frida och Malin (och Anna) är bland de äldsta i föreningen. Vi vill mycket och vi tycker att SGSF är det bästa. Och vad som är skönt att veta är att du Linda har samma inställning som vi, du tror på gympan och ställer upp. Föreningen behöver fler ledare som du. Du är en jättebra ledare och kommer bara bli bättre och bättre.Du är en jättefin männsika på alla sätt och är omtyckt av alla"

Nej nu ska jag sluta deppa! har ätit en stor nyttig frukost och är inne på min tredje dag som nyttig, av trettio. Heja! Äsch jag tror det går. Om någon timme eller två ska jag ner på stan och köpa biljett till något partay på fredag, och även luncha med mina älskade vänner i klassen. Ikväll blir det förhoppningsvis att vara med Sandra, eftersom det var år och dar sen sist.

heddåååå

en happy bild från majas lilla fekke för några helger sen! på fredag blir det tjejmiddag hos samma tös