Nu är jag tillbaka här, sittandes framför datorn och skriver. Vad har jag att skriva? jag kan börja med att säga att jag är lite förvånad hur nyfikna folk är, eller om människor bara vill veta hur man känner. Det glädjer mig såklart att folk bryr sig, men jag är ändå förvånad. Idag har min blogg visats så mycket som 220 gånger. Det trodde jag aldrig.


Nu åter till det seriösa, jag kan fortfarande säga att jag känner mig tom. Det är som att någon vänt mig upp och ner och hällt ut allt, och det enda som är kvar är helena. Men på något sätt så känner jag mig varmare idag, jag åt en ordentlig måltid för första gången på ett dygn idag, jag har sovit dåligt inatt men känner mig ändå inte trött, bara utmattad. Idag känns allting mycket bättre ändå, vi åkte till träningen i hölö där vi samlades allihopa och bara pratade. Man fick sitta hur länge man ville och bara tänka, prata och skriva ner vad man kände. Vi lekte även lite för att få känna att man får skratta, man får le, för det är vad hon hade velat att vi gjorde. Hon skulle vilja att vi fortsatte. Därefter åkte vi till kyrkan där de hade tänt ljus för Helena, lagt fram blommor och en bild. En bild där hennes leende lyser lika mycket som hela hon gör. Vi stog där, alla tillsammans och kollade, grät och kramade om varandra. Det är så hemskt att något sånt här kan hända, men man mår så bra över att vi har varandra att bearbeta det här med. Imorgon ska vi till skolan, där ska vi besvara vissa frågor, och vissa ska vi lämna obesvarade. Även där har vi varandra. Kl. 14 är det minnesgudtjänst för helena, och även där ska vi sitta. Vi blir starkare tillsammans. Ord kan inte förklara hur mycket jag älskar gymnastiken, för mig är ni allt.