Nu har jag stannat upp igen, jag är där jag var i början, i en overklighet. Jag har stannat upp för jag vet inte om det är bättre att gå vidare när man vet att det inte går att vända tillbaka, och man är rädd för hur allting ska bli.

Det finns ändå skillnader från den 6 november och nu, den 22 november. Det har hänt så mycket på så lite tid, jag har lärt mig så oerhört mycket, saker som jag aldrig trodde att man skulle behöva få lära sig, och saker som inte står skriven i bok. Det som händer när man minst anar det, hur man ska agera och vad man ska göra, hur man mår och vad som händer. Det är saker man inte heller vill veta, man vill inte behöva lära sig hur det är när någon dör. Och det finns inget facit för det, och det ska det inte göra heller. Det är det overkliga som man vägrar att inse många gånger, men det overkliga sker för många, och det kan vara väldigt olika hur man ska vara och bete sig och vad man känner.

Varje dag är inte den andre lik, den ena dagen kan man ta tag i sig själv och känna hur man orkar med allting, hur man sätter sig och kollar på bilder på den underbara helena och bara ler, man sitter och pratar minnen och verkligen tar allt det hemska och gör till ett bra sätt, man ser allt det bra hon gjort och hur fin hon var. Medan den andra dagen är det enda som snurrar i huvet en Helena som inte längre finns. Det får en att bara tänka på det, man blir frusen, rädd och ledsen, det är de stunder då man förstår vad man förlorat. Vi satt och pratade om begravningen idag, och det gjorde mig just rädd, frusen och ledsen, det fick mig att förstå en än gång. Det skrämmer mig att jag måste gå till kyrkan och säga adjö till min fina vän, men trots allt det jobbiga så tror jag att det kommer finnas en lättnad. Det låter konstigt men jag tror det, inte för att jag ska glömma henne efter det, men då har jag klarat av de svåraste delarna.

Jag har sagt det förut, men jag kan inte få nog av att säga det. HELENA RABÈN, du är en sån otroligt fin och bra person. Det är så orättvist, det är så tomt. Känslan går inte att beskriva, men ändå kan jag inte tänka på mig, det finns andra som mår sämre än vad jag gör. Jag har sagt det att det är ingen tävling om vem som kände henne bäst eller är mest ledsen, för vi alla är ledsna. Men jag jag inte sluta tänka på hennes familj, hennes underbara familj som var precis som henne. En varm, glad familj som även de ville ge så mycket kärlek, jag vill bara krama om de alla 3, Anna, Jens och Fredrik. Jag vill ge så mycket men det är så svårt, de har nog fått så mycket stöd och man vill inte vara påträngande. Hur jobbigt och hemskt det här än är så vill man veta att de mår bra, hur man nu kan må bra efter detta.

Det är så mycket jag vill säga, men det känns som att allting bara kommer ut fel just nu. Jag vill inget annat än att det här ska vara ogjort, jag vill veta att jag har min underbara Helena vid liv. Men jag tror på att hon tittar på en, jag tror på att hon ser det vi gör, jag hoppas det. För jag kände att jag hann inte berätta för henne hur otroligt bra hon var, och det ångrar jag. Därför hoppas jag att hon kollar ner på vad vi gör, och hur otroligt älskad hon är från så många, för vi är verkligen många som saknar dig. Du kommer alltid lysa på oss, jag kommer göra det du skulle göra åt dig, för dig, med dig. Du kommer vara där närmast hjärtat i varenda steg jag tar. Du är en stor del av oss och det kommer du förbli.


Min älskade Helena