En vecka har gått, 1 vecka och två dar sen det hände, 1 vecka och en dag sen vi fick reda på det. Vad ska man säga? saknaden är enorm. Den här veckan har inte varit normal, den har på ett sätt varit som vanligt, man har levt sitt vardagsliv. Men med en stor klump i vägen, vilket gjorde att den inte längre var normal. Den här veckan har varit fyll med kärlek och stöd från familj, vänner och främst gympan. Ända sen första dagen har vi träffats och varit tillsammans, det har varit krismöte, till en pratig träning, till en minnesgudtjänst, och en barnträning med kramar och massa stöd, till ännu en träning med prat, skratt och tårar och på den vägen har det fortsatt. I skolan gör man sitt yttersta för att koncentrera sig, men det är en omöjlighet, man hör, men lyssnar inte. I fredags träffades vi alla tjejer i gamla laget, vi åt tacos, kollade bilder, bastade och bada tunna och bara mös och hade varandra. Det var så skönt att bara få vara vi igen, vi som alltid hade Helena i vårt lag, vi som alltid har fått se hennes glada leende och få höra hennes underbara skratt, vi som alla hade något gemensamt.

Nu har jag börjat tänka framåt, jag trodde inte att det skulle gå så snabbt, från att vara så förstörd. Det klart att jag fortfarande är ledsen och sårbar, men på en vecka så har man växt som person, från att vara så liten och svag till att se Helena på den goda sidan och le lite åt det. Att veta att det finns en väg fram, men hon följer en på sidan hela vägen, hon ligger bara inte i vägen som en klump utan faktist är med och finns där i våra tankar. Att sånt här kan hända är ofattbart, orättvist och inte okej. Men nu har det hänt, och det finns inte så mycket mer att göra åt saken än att ta allt du gjorde och försöka göra likadant. Jag ska leva för dagen som jag sa tidigare, jag ska bli en livsnjutare, jag ska kämpa som jag aldrig gjort förr, och det ska jag göra för dig. Du kommer alltid vara djupt begravd i mitt hjärta där du skiner upp mina dagar, som du kunde göra förut.

Jag älskar dig