Så är det bara
”Jag fattar inte hur ni orkar!” Precis det får jag höra från vänner och kollegor varenda gång som jag sagt hejdå till min pojkvän och berättar för dem att det kommer dröja två månader innan vi ser varandra igen. Och nej, just där och då på flygplatsen orkar jag faktiskt nästan inte. Jag gråter, gömmer mitt ansikte i hans bröst så att inte någon ska se hur ledsen jag är, drar in hans doft och avskyr stunden när jag måste pussa honom den där sista gången och sedan vända mig om och gå. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men när tårarna och dimman lättat och jag kommer upp på tiotusen meters höjd kan jag så småningom tänka klart igen.
Det här fick jag länkat till mig, en text i Veckorevyn som sätter ord på känslorna. Det är inte lätt alla gånger men det är värt det, och de gånger det känns omöjligt får man tänka igenom det, gång på gång tills man kommer på varför man gör det här. För det finns ju ett slut, ett slut på distansförhållandet där vi äntligen kan få se varandra varje dag, bo tillsammans och ha ett liv tillsammans. Kanske inte nu, men snart. Bara ett och ett halvt år, väntan är inte förgäves, det vet jag. Annars skulle jag aldrig gett mig in i det här från första början, det ska vara vi. Så är det bara
Kommentarer
Trackback
