Som vanligt var det lika jobbigt att lämna. Dygnet innan kände kroppen av det. Timmarna innan kunde jag varken äta eller stå rakt. Vet inte om det handlar mest om flygturen eller bara tanken på att vi måste säga hejdå. Tror det har mest med det sista att göra, trots att det denna gång "bara" är en månad och 10 dagar vi pratar om. Men när man står på flygplatsen och vet att man bara har några minuter kvar med honom så ser man inte tiden och att det faktiskt går bra att vara ifrån varandra. Jag ser bara den korta stunden vi har kvar och känner hur jobbigt det är att vara med honom just DÅ men veta att man snart inte kommer kunna vara det.


Hittade svenskar på flygplatsen i Atlanta redan och hade sällskap med dem i Chicago. Pratade även med en från Los angeles under flyget till Arlanda. Börjar kännas bättre att flyga nu, trots paniken innan. Kunde dock inte sova något vilket resulterade i 32 h vaken men det gick bra! Hade fullt upp igår, vilket jag berättar om imorgon.