Nu är det dags att lämna allt för denna gång. Det kryper i varenda liten del av mig. Jag har sån ångest, en stor känslobomb med allt på samma gång. En del av mig har sett fram emot att komma hem, få krama mina föräldrar och vänner och få känna av Sverige igen. Men en stor del av mig vill klamra mig fast i väggen och aldrig åka härifrån. Det här är mitt andra hem nu. William är den enda jag har haft nära i två månader och jag vill inte vara utan honom en enda sekund. 

Att jag dessutom är flygrädd och hatar att flyga själv, mellanlanda och bara vara allmänt ensam gör inte saken bättre. Hoppas på 14 smärtfria timmar från flygplats till flygplats. Som tur är har jag alltid någon som väntar på andra ändan. Antingen William i Atlanta och nu pappa i Stockholm.