De senaste dagarna har jag inte ens hunnit blinka. Som jag redan visste så skulle de sista två veckorna bli intensiva, men jag trodde aldrig att min kropp skulle reagera såhär. Jag har alltid orkat allt oavsett hur mycket jag gjort och hur många timmar i sträck jag jobbat. Igår började det ta stopp, har nu jobbat 12 dagar i rad varav 3 dagar denna vecka har jag jobbat dubbelpass (7-21). Den enda dagen då jag bara jobbade på dagis tränade jag dubbelpass för att försöka "ta igen" den tiden jag missar pga jobb. Jag har därför blivit sjuk igen och nu börjar jag för första gången känna den riktiga känslan av utmatthet. Hemskt skulle jag säga. Igår bröt jag ihop när jag kom hem för jag var så trött och idag har jag haft extrema smärtor i bröstet och haft svårt att andas. 

Låter extremt mycket som att jag tycker jättesynd om mig själv och är rädd att jag ska gå in i väggen men nej, så är det inte. Hade jag fortsatt i det här tempot på jobbet med dessutom all ångest utanför med försäkringsbolag, julklappsinköp, alla "måsten" att träffa alla jag känner innan jag åker tillbaka samt paniken över att jag knappt har några pengar kvar. DÅ hade jag nog intr klarat mer efter ett tag. Nu är det min sista arbetsdag imorgon och på lördag ska jag få springa runt i täljehallen med gympan och bara må bra. På söndag ska jag ha en mini-jul med familjen och äta julmat och bara umgås. Sen blir nog allt bra igen, särskilt på måndag när jag åker tillbaka till mitt favoritställe. 

Nu har jag klagat färdigt, ni behöver inte läsa om mitt tillstånd, kom ihåg att jag gör det här för att kunna kolla tillbaka om några år, se vad jag gjorde och hur jag mådde! 

Nog pratat om det, idag var det julbord med Tunaängen. Tredje året gillt! Fick njuta av god mat och den helt underbara Kakbuffén. Fick även ett bra "avslut" för denna gång med mina kollegor och en fin julklapp av chefen. Det gillar vi!