1 månad har alltså gått sen William flyttade och jag kan säga att den här månaden har gått snabbt. Visst finns det dagar, men det finns det för alla. Även i skolan, på jobbet, med familjen eller vad som helst. Här är det precis samma sak. Jag har faktiskt klarat mig bättre än vad jag trodde, eller som min kompis sa "du har klarat det". Bättre eller sämre, huvudsaken är att man har klarat det, och det trodde jag inte ens från början.

Man lär sig leva utan rutinen att ständigt åka hem till honom, eller få pussas i timtal. Men bara för att den rutinen försvinner betyder det inte att det kommer nya. Man hittar andra sätt att kommunicera, och den tiden man får att prata med varandra blir mer värdefull. Ord har större betydelse och att bara få höra honom gör en lycklig.

De dagar då det varit jobbigare är när man haft en dålig dag och bara behöver tröst hos honom. Då saknas han. Men om man behöver prata så finns han ju där ändå, på andra sidan Atlanten.

Och sen inser man även hur viktiga ens vänner är, och hur mycket man behöver dom. De fyller ut all min tid och ger mig den kärlek jag behöver. Det har dom alltid gjort, men man uppskattar det så mycket mer.

För att klara det här krävs full tillit. Det är det viktigaste, och att man är kär såklart. Har man det så funkar det. Jag kan inte lova att det ska funka förevigt, för det vet man inte. Men det vet man inte med något, därför blir det spännande att försöka.

Så med en månads erfarenhet så kan jag ju säga att det funkar.

Jag är lika kär som alltid, om inte mer.