Idag är det två månader sen jag gick och sjöng teletubbies på flygplatsen. Två månader sen jag grät mer än jag gjort på flera år. 

 

Förra månaden tyckte jag gick bra, men den här månaden har nästan gått bättre. Det gäller att hitta saker att göra, att se fram emot. Jag har jobbat massor, fyllt mina lediga stunder med träning, vänner och jobb. Det gäller att fylla upp varje månad och vecka med små saker att glädjas av. Jag har ju börjat träna gymnastik igen (endast en gren). Men bara det är så himla roligt och jag bara längtar till nästa torsdag varje dag. Jag åkte till turkiet, fick längta, njuta när jag var där och orka mer när jag kom hem igen. Har dessutom bokat en resa till Barcelona och två konserter till nästa månad. Melissa Horn och Lars Winnerbäck och ev lights. Jag kan längta till en ledig lördagskväll där jag kan få mysa med mina vänner eller vad som helst. 

 

Om en vecka har halva tiden gått. Jag är en sån som inte vill tillåta mig själv att längta förrän det är mindre än halva tiden kvar. Brukar tänka på det när jag springer, oftast springer jag två varv i ett spår. Första varvet gör jag bara, andra varvet så ser jag ljuset i tunneln eller vad man ska säga. Andra andningen dyker upp och helt plötsligt orkar man mer. Ser fram emot nästa vecka, att veta att det är mindre än halva tiden kvar. 

 

Vi kan vinka till varandra på skype, vi kan prata om hur vi mår, vad vi känner och vad vi gör. Sålänge man vet hur man mår, vad man gör och att vi kan stötta varandra när det inte går bra, så går det här faktiskt bra. 

 

Så efter två månader säger jag samma sak, 

jag mår bra