Idag är det ett år sen jag skadade min fot på den där dumma mattkanten i Gävle. En skada som jag då trodde skulle vara lika lindrig som de andra. Har kollat igenom mina blogginlägg sen skadan, om hur de sa att det bara var en stukning till att den var bruten och det ena till det andra. För ett år sen kunde jag springa..

 

Det stör mig så mycket när jag tänker på det. Jag körde ett av de svåraste varven jag någonsin gjort och jag blir inte nöjd så jag ska köra igen. MEN jag vill ha blåbärssoppa och kliver snett påväg till läktaren. Förstår ni hur drygt det är? Inte ens skada sig under själva övningen utan bara kliva snett där jag ska gå ner från en två decimeter hög tjockmatta.

 

Något som stör mig ännu mer är att jag gav ju inte upp, de sa att jag skulle börja träna så fort som möjligt. Redan på fredagen, sex dagar efter skadan började jag försöka springa, träna och gympa. Jag låtsades som att det inte gjorde ont, för jag hade ju precis fått veta att jag fick tävla i friståendet. Så med gråten i halsen stod jag där på tå, försökte springa, hoppade och landade på foten och visste inte att jag inte hade ett ledband som satt fast och att ett ben åkte runt i foten.

 

Jag smög med att jag hade ont och gjorde övningarna halvdana på träningarna. Tävlade i fristående i Göteborg tre veckor efter skadan. Det var det enda jag kunde göra, och inte ens det. Efter kvalet haltade jag gråtandes ut från golvet och önskade att vi inte kom till final dagen efter, så ont gjorde det. Det var då jag insåg att de måste haft fel på sjukhuset, min fot var inte bara stukad.

 

Kan låta töntigt att jag minns datumet, att jag skriver fetaste novellen om en liten skada. Men gympan är och har alltid varit mitt liv. Och nu sen ett år tillbaka har det inte alls varit samma sak. Jag har inte haft någon anledning att vara på träningarna, jag har inte samma kontakt med lagkamrater eller ledare eller något annat. Mitt engagemang rinner ut, både som gymnast och ledare. En stor del av lyckan i gympan var att få lära sig något nytt, känna sig nöjd och stolt över sin insats. Jag kommer aldrig kunna göra om det där sista varvet och göra det bättre än innan och det stör mig. Jag slutar inte för att jag vill, jag har inget val. Jag får ju visserligen möjligheten att prova gympa igen, men ingen har sagt att det ska gå. Läkaren trodde inte att min fot skulle orka. Då blir det mer "tränaförattdetärkul". Inte träna för att bli bättre och kunna tävla.

 

Det har gått ett år, jag har spenderat tre månader i en plastsko, hoppat på kryckor och levt på smärtstillande allt för länge. Det tråkiga är att det fortfarande gör ont, det gör ont hela tiden. För tillfället kändes operationen helt värdelös, har tappat hoppet om att en dag kunna springa. Men tålamodet är det bästa modet, kanske får införskaffa mig lite sånt., Jag kan ju inte gå från 0 till 100 på en dag..

 

Den som väntar på något gott!

 

Allt för mig, lite bitter men det får man vara. Får väl åka ut till nykvarn och få lite gympakärlek.

 

Puss och trevlig söndag