I hela mitt liv har jag sagt "jag ska aldrig ha ett distansförhållande, jag tror inte på det". Men vad händer när den stunden kommer och man är så kär att man inte ens kan välja något annat?

För att förklara lite tydligare så fick William ett erbjudande om att spela basket och plugga på college i Atlanta med fullt stipendie. Och det är ju inget man tackar nej till, så där kom beslutet att han skulle åka. Oavsett hur kär man är så måste man följa sina drömmar, man vet inte vad man ångrar mest. Men om det inte passar är det bara en flygresa hem, om man stannar så vet man inte vad man missar.

Igår morse åkte han alltså till USA. För bara en månad sen så fanns det inte på världskartan att han skulle åka dit. Vi väntade på svar från högskolan om vart i Sverige han skulle komma in, och bara det kändes jobbigt. Om man kollar tillbaka till 3 juli på min blogg så såg man att jag då skrev "jag kommer aldrig klara det här". Och då är det ändå ganska bra hur man på en månad har kunnat ställa sig in på olika saker: först Sverige, sen USA i början på september, sen USA i början på augusti.

Jag är en person som alltid måste veta vad som ska hända och hur saker ska bli. Och det är jävligt jobbigt när någon åker iväg. För även om man tycker om varandra så är det nog oerhört krävande och risken för att förhållandet ska brista blir betydligt mycket större när man inte kan vara med varandra. Man börjar olika liv och ska ändå kunna ha tålamod och ork att hålla upp ett förhållande. Det är inte så att när man bor på samma ställe som sin kille sitter och funderar på om det kommer vara "vi två" om några månader. Och om man skulle göra det så ska man inte vara med varandra.

Nu kanske ni tror att jag är osäker på vad jag känner. Det är jag absolut inte. Jag är så jävla säker att jag skulle kunna vara utan den här människan i fyra år för att sedan få ha honom. För han är den enda jag vill ha, någonsin.

Det är helt sjukt hur en människa kan ge en så mycket. Hur någon kan få en att må så bra. Och efter den här tiden så har man liksom "växt ihop" på något sätt. Vi är varandra. Så nu är en del av mig i USA. Och vissa kan nog tycka att man inte kan vara en "del" av någon. Eller någons "halva". Men tänk er att jag har gett mitt hjärta till någon, han äger liksom det. Han har blivit en del av mig, och nu när han har åkt är den delen inte här. Man är liksom tom.

Och det är ju inte bara han som är borta, det är hans föräldrar, hans syster, hans hund och hans vänner som på ett sätt också försvinner från min vardag. Något som jag inte heller hurrar över.

Jag antar att jag egentligen inte får säga för mycket om det här med distansförhållande än, det har liksom inte ens gått två dygn. Men jag kan väl säga det att snart vet jag och såhär känner jag över allting just nu. Jag tror den första tiden kommer suga apa. Sen lär man sig väl. Vare sig man vill eller inte. Och även om jag kommer gå och lägga mig ensam i sängen varenda natt så är det iallafall skönt att veta att jag har någon som vill sova med mig.

Det här med tidskillnaden är väl även det ett problem. Vi har dock "bara" 6 timmars skillnad. Det kan ju faktiskt vara värre. Men det är ändå jobbigt, för man kan inte höras när som helst. När han har kväll och är ledig, då är min klocka 4 och jag ligger och sover. Och hur den människan man vill kunna luta sig mot när man är ledsen, blir nu den människan som är anledningen till varför man är ledsen. Och han är på andra sidan jorden.

Jag är glad att jag lever i 2013, att man bara är ett telefonsamtal bort och att en flygresa faktiskt är möjlig. Det är det som får det att funka. Och hoppet, och viljan. Det var en bekant som sa till mig " om ni vill så går det". Och så är det.

Och just nu vill jag, mer än allt