Godmorgon världen

Jag sa igår att jag borde vara lycklig idag för det är min enda lediga dag denna vecka. Och visst är jag lycklig över det, men all min trötthet, all stress och all oro svämmade nog över igår. På min egna träning stannade jag kvar för jag väntade på william, och då träffade jag alla möjliga människor och alla med samma fråga, varför tränar inte du? Eller som för någon vecka sen då en av mina gymnaster frågar "varför tränar inte du? kommer du nånsin kunna träna igen? Så du har alltså slutat gympan?

Jag gör så gott jag kan, skrattar lite och säger som det är. Troligtvis inte. Troligtvis kommer jag aldrig mer kunna träna igen. Det skulle behöva ske ett mirakel för att det ska kunna gå. Det är som vilken annan chock och sorg som helst, man förstår det inte först. Och ju mer man pratar om det desto mer bearbetar man det.

Det är en sak att välja att sluta, eller få träna men man kan inte satsa helt. Men från att göra en dubbelsalto till att fem minuter senare skada sig så att man aldrig mer får träna. Det är ett för stort hopp. Visserligen vet jag att jag skadar mig väldigt mycket och varje skada blir värre och värre och redan innan hade doktorerna sagt att jag bör sluta. Det går inte, efter 16 år gympa, och jag har aldrig tröttnat. Det är mitt liv. 

 

Tidigare när jag har skadat mig har jag fått vila några månader och sen börja om från noll, till att på ungefär en två månader komma tillbaka där jag slutade. Sen får jag träna "på topp" i ungefär en, två månader sen skadas jag igen.  Så har det varit de senaste åren. Jag har brutit fingret, tummen, armar har hoppat ur led, fötter har stukats och brutits, ryggen har tagit skada och jaa, listan är för lång. Men varje gång har jag sett ett hopp, och jag har kämpat hos sjukgymnasten för att få veta att jag kommer tillbaka. Det fick jag höra även denna gång, att det bara var en ledbandsskada och att jag skulle träna upp den så snabbt som möjligt och sen får jag träna igen. Men icke. Jag går runt med en ständig smärta som jag är van med nu. Det finns ingen operation, man kan inte bara gipsa, utan det finns ingen lösning. Ett halvår har gått utan att jag har fått komma tillbaka, jag har tappat hoppet helt och det går inte att förklara. Jag har förlorat halva mig känns det som. Låter kanske skittöntigt att man är ledsen över en skada, men så är det. Som tur i oturen kom alla känslor igår kväll när vi skulle sova. Men jag är glad att jag hade min lycka brevid mig som kunde trösta mig lite.

 

Nu har jag fått ut allt om hur det känns att inte få träna, lite kortfattat. Det suger. Nu ska jag sluta deppa och möta Desperate housewifes vid tv:n med en kopp varm choklad. Skippar sjukgymnastiken då jag är sjuk och jobbig. Sen kommer fidde p också, min fru som varit utomlands. 

 

 

Puss mina vänner och förlåt för mitt deppmode