Klockan är snart tolv och sova går inte, kan vara för allt godis som jag och mina vänner proppade i oss nyss, kan vara för att jag har varit hyper hela kvällen, kan vara för att alla tankar tar över och sömn är omöjligt förrän man släppt allt.

Tränade imorse iaf, myste hemma och lunchade på ceasars med min bästa vän. Sen låg jag hemma i tre timmar i min ensamhet och hatade mitt liv, sen tankade jag bilen (för första gången) och tränade tjejerna. I pausen åkte jag och Matilda iväg och bara släppte allt och skrek oss hesa i bilen när vi sjöng till gamla låtar. Träffade Johanna på Coop och släppte av henne osv. Åkte och tränade vuxengruppen och Oscar dyker upp i hallen. Min allra bästa killkompis är hemma efter en månad i ume, tanken var att han skulle komma först om en månad men eftersom harryfesten är imorgon så åkte han ner under helgen, vilken lycka att få träffa honom igen. Efter träningen åkte vi förbi Marcus och nu är jag hemma. Hela min dag i ord, så himla spännande.

Så, vad går alla tankar om som jag skrev om lite högre upp. Jag har insett att jag är rädd för att vara ensam. Anledningen till varför jag i alla mina år har gjort något jämt och ständigt och alltid varit med människor är för att jag är rädd för att vara ensam. Det värsta jag vet är att gå och lägga mig ensam när det är för tidigt för att sova. Nu när jag jobbar så är man ledig vissa dagar, och jag gör allt för att fylla dessa. Men i tomrummen så vill jag kräkas av uttråkan och ensamhet.

Jag trivs bra bland människor och ser ingen anledning till att vara själv, då känner jag mig bara oönskad och värdelös. Så min stora rädsla är alltså ensamhet, efter alla år har jag nog kommit fram till det rätta. Vad det gör för skillnad vet jag Inte, men då finns det anledningar till varför jag är som jag är. Och bara tanken på hur ensam jag kommer vara när jag opererats skrämmer mig. Det finns ingen som kommer kunna vara med mig hela tiden när jag sitter hemma. Antar att det är bra att lära sig vara själv, jag har väl gjort det mer den senaste tiden när alla jobbar och allas scheman är olika. Men den tid som handikappad ser jag inte fram emot, däremot tiden efter det.

Jag ser ljuset i mörkret, här ligger jag med smärtor i foten och jag önskar att man bara kunde sjuta sönder foten. Men snart så, tills sommaren hoppas jag på att kunna slippa ha ont!

Man ska ju aldrig ge upp hoppet om det man älskar, eller hur?

Nu har jag fått skriva av mig så tankarna finns i ord på en värdelös sida ist. Då blir det läggdags, godnatt mina vänner