Och så blev det torsdag, torsdagen den 20 september som jag väntat på nu i en månad och 13 dar. Där jag äntligen skulle få träffa en idrottsläkare som faktist kunde hjälpa mig med min skada. Den förra kiropraktorn jag hade var helt efterbliven, ursäkta men det var hon. Svaret jag fick för en och en halv månad sen var att jag inte kunde operera. Träffade idrottsläkaren idag och det går absolut att operera. Så för att uppdatera allt som pågått sen 10 mars. Jag ska få opereras. Beskedet tog jag inte lika lyckligt som jag trodde ifall det skulle hända. Men det var väl för att jag i all sannolikhet inte kommer kunna träna efter operationen heller. Men jag får en bättre vardag. Så inom tre månader kommer jag att opereras och i tre månader kommer jag vara totalt handikappad. Gipset kommer sitta på i tre fucking månader. Ja ni förstår ju. Måste ladda ner massa bra serier för hemma kommer jag iaf vara en del.

Kan låta som att jag är lycklig. Men om jag ska vara ärlig är mitt huvud söndersprängt, mina ögon svullna och hela jag är kaos. Hela min värld försvann med ett enda litet besked. Visst jag har vetat det sen tidigare, men det är helt osannolikt. Jag är i tusen bitar känns det som.

Den lyckan jag får är från människor runt i kring mig, mina föräldrar, mina vänner, mina gymnaster, lagkamrater och tränare, min pojkvän och ja, de flesta jag känner. Visst det låter töntigt som om det vore världens undergång, men för mig är det det. Jag blev aldrig färdig, jag kände mig inte nöjd. Jag slutade inte för att jag blev utnött, för att jag tröttnade. Jag slutade för att jag klev ner från en fucking springkloss för att hämta blåbärssoppa. Menmen, vi får väl se livet från den ljusa sidan, jag kommer få börja springa om ca 1 år. Har ju något att se fram emot. Beach 2014 här kommer jaaag

Mitt tunga huvud ska försöka sova lite, träffa mormor, gå på disco med jobbet och sen fira virre imorgon. Har ingen tid för ledsna miner.

Ha det bra alla vänner