Hej igen!

Jag sa att jag skulle dra in alla bilder från studenten idag, men jag har inte hunnit med det. Och det är massa fina bilder påväg ut på Facebook från den fotograf som var med oss hela dagen så jag ska bjuda på dem också tänkte jag.

Istället tänkte jag skriva av mig lite om min kära vän, som jag under de här dagarna har tänkt på en del, men inte hunnit reflektera över på ett tag. Det är oerhört svårt att förklara saknaden av en vän, det är ett tomrum som inte går att fyllas av någon annan. Jag tror inte man inser hur stark man är förrän det väl händer. Det går inte en dag utan att ditt underbara skratt eller ditt vackra leende dyker upp i mitt huvud. Antingen med goda minnen eller saknaden som gör så ont. Jag kan inte hålla mig från tårar när jag tänker på vilken underbar person du är. Jag kan inte förstå att det har gått mer än ett och ett halvt år sen det hände.. Ett och ett halvt år.

Idag kände jag för att åka ut till tveta, när jag kommer dit håller solen på att gå ner, när jag är påväg gåendes så kändes det så trist att solen var nere. Men vad lyckas jag se? Att det går en halvmeter tjock solstråleslinga genom gräsmattan, över hela kyrkogården är solen täckt av skogen, men den lilla springan tränger igenom och lyser rakt på graven, det var helt sjukt. Du är en solstråle och det kommer du alltid att förbli. En vän som du borde alla ha. Som jag sa tidigare idag, du har gett
Mig känslan att oavsett vad, så löser det sig alltid. Jag hoppas jag kan bära med mig det resten av livet och att det har lösts sig för dig med.

Jag saknar dig så det gör ont