Varning för ett ganska bittert inlägg, men det kunde man nog ana redan från rubriken. Hur roligt kan det vara att vara handikappad?

INTE KUL kan jag berätta för er som inte hade den känslan. Nu har det gått några dagar (onsdag torsdag fredag och idag är det lördag) så Jaa.. För ca 3 dagar sen kom jag hem som ett handikapp. Jag har hunnit göra en del, gå på stan, varit i Stockholm, haft kakbak, fikat, myst med vänner och pojkvännen osv. Men det är inte enkelt. En grej i taget, måste ha all tid i världen (vilket jag har eftersom jag är handikappad och mobbad), måste ha proppat i mig tabletter för att slippa få ont, men istället bli hög på allt morfin.

Den jobbiga känslan av att halka med kryckor och smälla ner den nyopererade foten för att blöta stenplattor utomhus vägrar fungera tillsammans med kryckor, varken utan eller med dubbar. Känslan av att hoppa runt på stan och alla tittar med sånt medlidande som gör att jag själv tror att jag är döendes. Snälla.. Det blir inte lättare av att ni står och tycker synd om mig. Bär mina påsar eller ta upp kryckorna när jag tappar dom. Stå inte bara där och kolla som några svennejävlar som är socialt inkompetenta.

Allt morfin gör mig typ full dygnet runt, men inte på ett roligt sätt. Du blir snurrig, illamående och vill bara sova. Ska nog sluta med de tabletterna snart, blir helt fucked up.

Sen känslan av att komma hem och ta av sig ena skon, för att sen vilja ta av ANDRA. Men nej. Jag ska leva med en jävla pjäxa i tre månaders tid, observera för att det är ROLIGT. Och att sova med ett berg av kuddar med min kompis pjäxa på. Och den är så himla smidig så åker foten utanför sängen så är tyngden för stor så hela jag åker ner på golvet.

Men bortsett från det så är det skönt att ha små tomtenissar runt en hela tiden. Pappa är min personliga assistent, kan bytas av med William eller vem jag än är med. Jag kan ligga i min säng och ropa så får jag vad jag vill ha, frukosten är framme när Jag kommer ner. Sjuts från dörren och vart jag än ska. Får massa medlidande från de som faktist kan ge mig något när det är synd om mig. (Jaa jag älskar er mamma och Pappa).

Så sammanfattningsvis, om jag bara fick leva med servicen fast kunde gå på båda fötterna så vore det underbart. Men man kan ju inte få allt här i världen eller hur?

Jag ångrar nog ändå inte operationen, längtar som en tok efter dagen då jag får ta mina första Springsteg igen.

Det blir bra det här! Om prick ett dygn är det julafton. Årets mysigaste familjedag. Ser faktist fram emot att få se vad alla tycker om mina julklappar i år. Är faktist någorlunda nöjd med mina köp. Hoppas de tycker det också!!

En trött tjej signar ut

Godnatt mina vänner