Det finns stunder då man bara älskar sitt liv och det man gör, och jag har ingenting att klaga på egentligen, jag är sjutton år, har en familj som kan ha sina riktigt bra stunder, har världens bästa vän och massor av fantastiska vänner, jag går i gymnastik där det för tillfället går rätt så bra faktist, jag har 20 underbara gympatjejer som jag älskar till tusen, det går bra i skolan, jag har visserligen ingen pojkvän. Men deppar inte ner för det och har aldrig gjort det heller, för jag vet att mitt liv går runt ändå. Så vad har jag då att klaga på? egentligen ingenting, bara massa småsaker. Men när just de här småsakerna går och gnager, och stör en mer och mer, så är det så skönt att bara säga allt till någon man känner förstår en.


Och med det här kan jag säga att en sten har lättat från mig, och det är så skönt. Den som har tagit det här, och är en sån sjukt bra person som man bara kan älska, det är Malin Lööv. Hon gjorde min dag, genom att bara lyssna, och förstå. Därför kan jag nu gå vidare från min lilla tyngd, och leva lyckligt igen. Så det jag vill säga är att Malin är guld.


Sist men inte minst vill jag meddela att på tävlingen igår fick jag hem en silvermedalj i hopp!