Och inte vilken månad som helst. Den längsta månaden i mitt liv. För en månad sen och några timmar, så skrattade du som bara du kan göra, du log och du levde. För en månad sen och någon timme sen, så försvann du. Du försvann från din levande själ på jorden. Och vi alla frågar samma fråga " varför du?" Och ingen har nog svaret, förutom sofia som säger "Dom tar dom bästa först" och det måste ju vara sant, men man kommer aldrig på varför, utan det är bara så.

I fredags var nog den jobbigaste dagen jag någonsin varit med om i mitt sjuttonåriga liv. Den dagen var för mig helt tom. På morgonen var tankarna inte på plats, jag var inte i verkligheten, jag förstog ingenting. Men så fort jag började inse, så ville jag försvinna. När jag gick in i kyrkan, ser massor av vackra blommor, fullt av folk, tända ljus och ledsna miner så kunde det vara vilken gudtjänst som helst, men när man fick papperet, med en bild på dig där du ler som aldrig förr, där det står "vila i frid Helena Rabén", när jag går fram och ser en kista, en kista där det nedanför finns en bild på dig, där du än en gång ler som bara du kan. Då insåg jag att det här var speciellt, det här är unikt. Det finns ingen som du.

Här sitter jag och skriver om min jobbigaste dag i mitt sjuttonåriga liv, jag ska väl inte klaga. Det är så hemskt att ens säga så. Du som var så bestämd på att du ALDRIG skulle röka en enda cigarett innan du fyllde 18, för det hade du bestämt, för då skulle du få något, som din bror Fredrik fick. Du hann aldrig uppleva din 18års dag, inte din student, inte den dag då du skulle få gifta dig, eller skaffa barn. Jag vet att du hade gått ut med perfekta betyg, för du har alltid varit så otroligt kunnig och duktig i skolan, jag vet att du skulle bli en fantastisk fru och mamma, du har det i dig. Jag vet att du skulle hålla det där med att inte röka, för när du bestämmer dig för något, ja då är det så. Som alla dina godislöften, du skrev kontrakt med din pappa som du hängde på väggen där det stog allt som du fick äta och inte. Du har alltid varit så bestämt. Dina föräldrar är fantastiska och du har fått mycket från dom.

Hur ska jag kunna resonera mig, hur ska jag kunna förklara min saknad? Jag tror faktist inte att det går, jag kan säga så här. Den här smärtan och sorgen jag fått uppleva den senaste månaden, kan inte mäta sig med något annat. Det jobbigaste är att man kan inte göra något åt saken. Bara minnas och längta. Minnas allt det bra vi gjort tillsammans, och längta tills vi ses igen. För vi SKA ses igen, och det kanske tar sin tid. Men jag vet att vi kommer göra det förr eller senare. Därför sa inte jag farväl, jag har inget att säga farväl till, för vi ses igen.

Jag måste bara säga att när jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan gympan, ni är mitt liv, och det är så. Vad hade mitt liv varit utan gympan? jag lägger ner ca 14 timmar i veckan på gympan och det är inte för något annat än för att jag älskar allt. Folk förstår nog inte hur fantastisk vår förening är, vi ställer upp för varandra och kan vara med alla i alla åldrar. Vi gymnaster känner allas föräldrar, vi ledare har gymnaster som är som våra barn, med deras föräldrar som våra vänner, och våra egna ledare är de som styr och ställer i vår familj. Hela föreningen är en stor familj och vi tillsammans är så sjukt bra.

Du hänger på tavlor i mitt rum, ditt namn står skrivet om och om igen i mina böcker, här på bloggen har jag skrivit ut mig massor om dig, jag har så många bilder, i mitt huvud finns alla minnen med dig, men du tar störst plats i mitt hjärta.