Har nu tränat och strechat i ca 2 timmar. Jobbigt men skönt nu i efterhand ! Jag ska bli slim men inombordsmusklig och VIG. Lökig blev jag som jag sa så nu blir det ett skönt bad och sen kycklingwok till lunch (inte jag som lagar, även om jag önskade att jag kunde de, så värmer man såklart maten). Efter det blir det att träffa sulalampin!


Medan mina tråkiga inlägg uttråkar er så kan ni ju ta och läsa något väldigt klokt som isabelle lundstedt skrev på sin blogg, det är verkligen sant. Riktigt bra skrivet ! och här är hennes blogg http://isabelle93.blogg.se. Länkar funkar typ inge bra, jag måste klura ut lite med det först. Men läs här !

Varför är man kvar i något man trodde man lämnat för länge sen? Vad är det där lilla speciella som får en att stanna kvar fast man tror att man har gått vidare och varför sitter känslan kvar när man har sagt till sina vänner att man har lagt det bakom sig? Varför kan vi inte bara erkänna att vi är kvar, vi har fastnat och kan inte komma loss? Vi är rädda och intalar oss själva att vi har gått vidare, alla känslor är borta och han är bara min kompis. Vill vi inte inse sanningen? Är den verkligen så hemsk och är det verkligen så svårt att säga det rakt ut? Det är inte först du erkänner för dig själv att du har fasnat, dina känslor som du hade har inte försvunnit, du kan inte komma loss, inte förän då kan du gå vidare, eller stanna kvar.
 Vad är jobbigast?