Ibland vet jag inte om det jag gör är rätt. Jag sätter mig in i saker som jag egentligen inte klarar av. Jag stänger in mig i alla mina viljor och måsten. Jag ställer upp på nästan ALLT, jag måste lära mig säga nej, även om jag vill just då. Jag får för mycket för att bara vara 16, eller jag tar tag i för mycket. Jag har hört allt för mycket att jag inte har något liv utanför gymnastiken, och det skrämmer mig.


Om jag ska börja jobba, då blir det fullt upp, alla dar i veckan är det något. Mina vänner säger att jag kommer gå in i väggen redan innan jag gått ut gymnasiet. Jag blir förvirrad av alla tankar, jag VILL ha fritid, men jag vill inte sluta något, jag vill inte vara den som anses bli den som kommer spendera resterande liv i SGSF. 



Jag bröt ut när jag kom hem, jag har väl inte sovit så mycket heller, och där står min mamma och stöttar mig. Hur mycket jag än älskar henne, så ville jag ut och gå. Jag och min ipod, bara gå ut och tänka. Sagt och gjort, jag gick till ett berg och solen var påväg ner. Hur skönt som helst att bara vara och för en gångs skull njuta.

Det kändes inte som att det räckte, jag saknade något också. Därför tog jag mig till Sandra och var med henne, det var alldeles för länge sen man träffade henne och hennes familj! Kändes skönt att få träffa någon annan och bara vara. Nu har jag uppmuntrats lite och kommer därför inte vara emo mer på ett tag!